Del 1: Vackra höstfärger

Nu, en vecka senare sitter man här. Med närmare 6 mil vandring i benen. Med minnen från en slående vacker natur och med insikt hur himla liten man faktiskt är i det stora hela. Men för att inte gå händelserna alltför mycket i förväg tar vi resan från början till slut.

Onsdag: Resan upp

Så kom äntligen den dag vi planerat att åka. Får väl erkänna att det var smått problematiskt att försöka fokusera på jobb den dagen. Huvudet var istället fyllt med tankar som: "Hur skulle bilresan gå, skulle vi klara vandringen, skulle vi klara toppturen osv." Miranda som varit rätt tyst om det hela hemmavid blev äntligen riktigt spralligt och glad när hon insåg att vi nu var på väg, på riktigt. Det var en skuttande småskrattande tjej som lämnade vår lägenhet hemma i Eskilstuna.


Vi hämtade upp Micke på vägen och packade in allt i bilen. Imponerad av hur mycket packning Saaben faktiskt sväljer. Både jag och Miranda var glad att se att Micke hade minst lika mycket packning som faktiskt vi hade. :) Men han hade å andra sidan all övrig klätterutrustning som inte vi hade med oss.

Tror vi hann komma 3-5 mil sen somnade Miranda och hon sov sen hela vägen upp, frånsett någon stund här och var då hon behövde kissa. Jag och Micke satt och pratade och sen turades vi om att köra och lyssna på musik i lurar medan de andra fick sova. Av hela biten jag körde ensam vaken i bilen minns jag gryningen vid Piteå bäst. Det var en solig fin morgon, i lurarna spelade Donkey Boy. Livet kändes bara så himla gott. Vilken resa och vilken tur vi hade framför oss och jag kände mig bara så glad och tacksam att få göra den med just dessa två. Resan flöt på riktigt bra hela vägen och vid 11.30 var vi framme vid Nikkaluokta och då hade vi även hunnit med en tur till de nedlagda gruvlavarna i Kiruna :) samt handlat det där sista vi glömt hemma.


Torsdag: Turen Nikkaluokta - Kebnekaise fjällstation

Förväntansfulla som barn på julafton skuttade jag och Miranda ur bilen, helt tagna av den vackra natur omkring oss. Micke bara log och var glad med oss.

Då vi missat lite rörande bokning av att skicka packning med helikoptern fick vi helt enkelt packa så vi tog allt med oss på turen. Det innebar en vikt av 16 kg i Mirandas rygga, 21 kg i min och "nätta" 32 kg i Mickes. Topptursväskorna fäste vi utanpå våra stora ryggsäckar. En snabb lunch och ett sista toabesök så var vi till slut på väg.


Tror vi kom knappt 2-3 km då vi märkte att Miranda sackade efter och blev väldigt tyst, jag vänder mig om och ser att hon har tårar på kinderna och frågar såklart vad det är. "mamma jag har skavsår, men jag vill INTE vända". Lillgumman då. Tur att vi har en ”sjukvårdare” med oss som är expert på skavsår. Efter ett andra stopp så fixar han ett förband över där det skaver som håller hela resan. Klart vi inte skulle behöva vända för ett vanligt skavsår heller.

Micke håller koll på tid och pauser. Vi vandrar och upprepar gång på gång hur fint