Del 1: Vackra höstfärger

Nu, en vecka senare sitter man här. Med närmare 6 mil vandring i benen. Med minnen från en slående vacker natur och med insikt hur himla liten man faktiskt är i det stora hela. Men för att inte gå händelserna alltför mycket i förväg tar vi resan från början till slut.

Onsdag: Resan upp

Så kom äntligen den dag vi planerat att åka. Får väl erkänna att det var smått problematiskt att försöka fokusera på jobb den dagen. Huvudet var istället fyllt med tankar som: "Hur skulle bilresan gå, skulle vi klara vandringen, skulle vi klara toppturen osv." Miranda som varit rätt tyst om det hela hemmavid blev äntligen riktigt spralligt och glad när hon insåg att vi nu var på väg, på riktigt. Det var en skuttande småskrattande tjej som lämnade vår lägenhet hemma i Eskilstuna.


Vi hämtade upp Micke på vägen och packade in allt i bilen. Imponerad av hur mycket packning Saaben faktiskt sväljer. Både jag och Miranda var glad att se att Micke hade minst lika mycket packning som faktiskt vi hade. :) Men han hade å andra sidan all övrig klätterutrustning som inte vi hade med oss.

Tror vi hann komma 3-5 mil sen somnade Miranda och hon sov sen hela vägen upp, frånsett någon stund här och var då hon behövde kissa. Jag och Micke satt och pratade och sen turades vi om att köra och lyssna på musik i lurar medan de andra fick sova. Av hela biten jag körde ensam vaken i bilen minns jag gryningen vid Piteå bäst. Det var en solig fin morgon, i lurarna spelade Donkey Boy. Livet kändes bara så himla gott. Vilken resa och vilken tur vi hade framför oss och jag kände mig bara så glad och tacksam att få göra den med just dessa två. Resan flöt på riktigt bra hela vägen och vid 11.30 var vi framme vid Nikkaluokta och då hade vi även hunnit med en tur till de nedlagda gruvlavarna i Kiruna :) samt handlat det där sista vi glömt hemma.


Torsdag: Turen Nikkaluokta - Kebnekaise fjällstation

Förväntansfulla som barn på julafton skuttade jag och Miranda ur bilen, helt tagna av den vackra natur omkring oss. Micke bara log och var glad med oss.

Då vi missat lite rörande bokning av att skicka packning med helikoptern fick vi helt enkelt packa så vi tog allt med oss på turen. Det innebar en vikt av 16 kg i Mirandas rygga, 21 kg i min och "nätta" 32 kg i Mickes. Topptursväskorna fäste vi utanpå våra stora ryggsäckar. En snabb lunch och ett sista toabesök så var vi till slut på väg.


Tror vi kom knappt 2-3 km då vi märkte att Miranda sackade efter och blev väldigt tyst, jag vänder mig om och ser att hon har tårar på kinderna och frågar såklart vad det är. "mamma jag har skavsår, men jag vill INTE vända". Lillgumman då. Tur att vi har en ”sjukvårdare” med oss som är expert på skavsår. Efter ett andra stopp så fixar han ett förband över där det skaver som håller hela resan. Klart vi inte skulle behöva vända för ett vanligt skavsår heller.

Micke håller koll på tid och pauser. Vi vandrar och upprepar gång på gång hur fint det är med alla höstfärger och hur vackert det är i fjällen. Jag ler och myser av miljön och att se Micke riktigt skina av att vara ute såhär. Det här är ju faktiskt vår första tur ihop.

Timmarna går och vi vandrar på, stigen den blir stenigare och stenigare men naturen fortfarande lika vacker. Vi passerar broar, spångar, "lap dånalds" och små vattendrag. Miranda kämpar tappert med sin packning men vi ser att det är tungt och vi håller ett alldeles för lågt tempo för att hinna fram till fjällstation i tid ikväll. Vi håller kontakt med Mattias och Ulrika som redan är på plats, så vi kan tälta vid dem ikväll.

Till slut faller mörkret och det känns nu i kroppen att vi varit ute riktigt länge med våra packningar på oss. Miranda kräver väldigt mycket pepp och trots en del tårar håller hon ändå ut. Vi försöker packa om men till slut vid 21.30 - 22 inser vi att vi inte kommer hinna fram till våra kompisar i tid och vi är alldeles för trötta ändå för att orka vår topptur imorgon. Vi tar beslutet att slå upp tältet där på plats och ,ta en vilodag imorgon och sen försöka med toppturen på lördag istället.

Vi hjälps åt med att fixa tält och bädda så teamets trötta 14-åring kan gå och lägga sig för att vila, sen fixar jag lite middag som hon får äta liggandes i tältet :). Miranda somnar ovaggad efter middagen medan jag och Micke sitter ute och pratar en stund. Vid 23 sover alla stenhårt.


Fredag: vilodag

Vi vaknar vid kl. 10 utsövda men småsega och ja, en vilodag sitter helt rätt. Jag vaknade vid kl. 6 då vardagslarmet brukar ringa men var glad över att krypa ner i sovsäcken igen. Sätter mig upp och tittar ut genom ventilen på tältet och ser ett så vackert vattenfall utanför. Går ut och kissar och slås av den öppna vackra natur vi slagit upp tältet i, vilken utsikt.

Vi har som ingen brådska utan mer avslappnade än någonsin äter vi frukost i lugn och ro och bara njuter av att vara här.

Till slut börjar det väl krypa lite i kroppen, men då är klockan framåt halv ett och vi ger oss av mot fjällstation igen. Idag går vandringen lite lättare då Miranda har betydligt mindre packning och efter ett par timmar når vi fjällstation.

Någon Mattias och Ulrika stöter vi däremot inte på, de gör sitt andra försök att nå toppen då en av dem fick problem med knät dagen innan. Vi väljer en bra tältplats och fixar sen lunch innan vi besöker fjällstation. Där sitter vi och planerar morgondagen och bara tar det lugnt. Jag passar på att köpa en kopp kaffe, mmm riktigt kaffe, smakade himmelskt.


Vi lägger ut allt vi behöver vid tältet och packar ryggorna vi ska ha imorgon, allt för att komma fort iväg när det väl är dags. Hjälmar, selar, isyxor, stegjärn, extra kläder, regnkläder, vatten osv.

Oron över morgondagen gör sig mer och mer påmind. Vid middagen kring 20 är den ordentlig påtaglig och har tagit över all förväntan. Oro över att jag ska vara den som gör att vi får vända pga. rygg, knän eller höfter, oro över Miranda att hon ska tycka turen är för tung eller tråkig. Ja bara massa jobbiga tankar. Micke gör vad han kan för att muntra upp mig, men jag är över lag inte på humör. Vid halv nio är det dags att lägga sig för att orka morgondagen. Men jag är för nervös och kan inte sova. Kan inte komma på varför jag är så nere när allt här är så mysigt. Micke tipsar om att det är norrsken ute och till slut går jag ut och tittar, i kylan. Det var sånt där jättevackert norrsken som tar upp hela himlen och bara dansar runt. Jag står och huttrar i bara underställ och en varm tröja, men det är det värt. Står och funderar en stund om jag orkar plocka ihop alla kameraprylar, klä på mig alla kläder som krävs för att göra ett seriöst försök till fotografering. Men allt är ju packat inför morgondagen så jag skippar det och sparar ögonblicket till min egen minnesbank istället.

#roadtrip #friluftsliv #vandring

77 visningar
  • Facebook - MissCavePhotography
  • Youtubekanalen - Swippe73
  • Instagram - MissCavePhoto Fotograf
  • Instagram - MissCavePhoto UE
Bankgironummer: 5362-5331 | Eskilstuna, Sweden