Del 2: Snö, svett och tårar

Lördag - "summit day"

Dagen D, topptursdagen. Dagen vi pratat om så länge, ja som Miranda drömt om så länge, är äntligen här. Smått frusna, efter en kall natt, hoppar vi ur sovsäckarna. Jag känner mig taggad, förväntansfull och faktiskt utsövd. Var nog mest bara trötthet och nervositet igår som spökade.

När vi packat det sista och ätit frukost i rask fart (ja jag fick knappt i mig min "tropical fruit" både smak och konsistens påminde mer om en gammal spya än en frukost) börjar vi turen.

Borta vid fjällstation fyller vi på med vatten och spanar ut över den fantastiska morgondimman. Det är en klar och solig morgon och vi hoppas såklart att dagen fortsätter så.

Vid 6.45 ca bär det av från fjällstation. Micke är vår "rast führer" även idag, han har ju lite vana på det här. Jag och Mirran, vi bara hakar på och gör vårt bästa att lyda honom. När vi kommer till storbacken går vi 25 och vilar 5, han försöker peppa en stundtals frustande Angelica i backen "nu är det bara 10 min kvar"...jo men tjena tänker jag, det är ju nästan halva tiden kvar, en eeeevighet. Hela denna långa backe består tiden bara av 25min-block och jag vet inte hur lång tid vi spenderade där. Det blir i alla fall stenigare och stenigare. Men man kommer in i nån sorts lunk även här och vilan på 5 min är alldeles tillräcklig för att få ny energi. Det går åt en hel del godis och vätska på vägen upp.

Slutligen blir det äntligen lite flackare igen, men fortfarande lika stenigt. Vi går över ett stenområde där glaciär dragit fram och till slut är vi framme vid själva glaciären och här är det är dags för vår lunch.


Micke fixar med rep och vi fixar med hjälm och sele och mat. Min och Mirandas värmepåsar till maten vill inte starta så det fick bli kall mat för vår del. I luften flyger det snöflingor, men bara sådär mysigt och stämningsfullt och jag bara myser och ler. Vi får en genomgång hur vi ska gå över glaciären med repet infäst i våra selar. I och med att det redan snöat en del behöver vi inte våra stegjärn så vi knallar på.


Nästa etapp ska vi göra samma sak fast i uppförsbacke. Här går Micke genom med oss hur vi gör om vi ramlar.

Väl ovanför slänten kommer vi till Via Ferratan, den del jag tror jag både varit mest nervös över men också mest förväntansfull. Redan vid infästningen när vi behöver friklättra en liten liten bit tittar jag ner och tittar på den tilltagande vinden och snöandet och tänker lite för mycket...kanske tröttheten efter storbacken gör sig påmind och jag känner att tårarna bubblar upp. Det blir bara för mycket. Jag känner mig liten, ynklig och frustrerat feg och hjälplös. Micke tar sig förbi Miranda och tröstar och lugnar mer mig. Det funkar, men känner mig bara än mer dum och hjälplös och svär och muttrar ilsket inombords. Till slut sansar jag mig och klättrar upp, nervösa steg såklart. När jag klättrat Via Ferrata tidigare har det varit i gruva, utan snö och utan is och där ser man inte hur jkla långt det är ner hela tiden. Alltför mycket tänker jag på vad som händer om jag skulle ramla men kör vidare, omsäkring för omsäkring. Det blir brantare och svårare och i efterhand på bilderna Micke tog på oss inser jag att både vind och snö tilltar vartefter.