Del 3: Med lätta ben

Söndag: Nu bär det av hemåt

Jag lovade 3 delar och då ska det bli så. Inte tänker jag avsluta hela reseberättelsen med att vi somnade med alltför lite mat i magen och bara blött och fuktigt överallt. Dessutom lovade jag lite foton från systemkameran.

Jag kan erkänna att jag först sov rätt oroligt den natten, oro för väta i tältet...trots den fina kvalitén på tältet har jag barndomsminnen som hänger kvar. Jag somnar och drömmer om barndomsminnen om läckande tält och bara väntar på att jag ska vakna fuktig eller att Miranda är blöt. Men, vaknar rätt vad det är och det är hyfsat ljust ute och inser att jag faktiskt sovit gott ännu en natt. Jag känner på sovsäcken och tittar runt och vi är alla torra :). Ute har det slutat att regna och det är en halvklar frisk morgon.


Vi försöker väcka Miranda som krupit låångt ner i sin sovsäck (som varje natt), jag fattar inte att hon får luft därnere. Hon är grymt segväckt så jag och Micke bestämmer oss för att gå till fjällstationen utan henne och boka helikopter för det tyngsta av vår packning och ex fixa lite frukost. Regnjackorna och tröjorna jag lämnat kvar på station igår är snustorra. Prognosen har ändrats från spöregn hela dagen till uppehåll och chans för sol. Kan bli en skön vandring tillbaka till bilen och en härlig avslutning på vår trip mao.


När affären öppnat ringer jag Mirran, hon ska ju få välja något från affären innan vi vänder hemåt. En present från Micke. Det var nog det effektivaste sätt att väcka henne på. Men ni ska inte tro att hon som "vanligt folk" svarar när man ringer vanligt, nä jag fick ringa via SnapChat för att få tag på henne...suck...dagens ungdom...

Miranda dyker upp och tittar spontant på buffar och mössor i affären, trots att Micke/vi sagt att hon får välja precis vad hon vill. Till slut faller valet på en väldigt fin tröja (som hon bott i sen dess).


Tillbaka till tältet och börja packa om allt i rask fart. Vad ska med och vad måste vi ha med oss över dagen? Jag är förvånad över hur mycket vi faktiskt får med i ryggorna vi ska skicka med helikoptern. När vi är klara med packningen äter vi frukost, ja det vi har kvar utöver lunchen vi ska äta senare och sen bär det av.

Vandringen tillbaka går i rask takt så vi ska hinna tillbaka till bilen i god tid för hemfärd. Miranda håller jämt tempo med oss, till en början, sen börjar hon komma efter igen. Tror ärligt talat att det inte är orken som tryter, för vi vilar och fyller på med energi med jämna mellanrum och hon hängde med så bra igår. Jag tror att det är tristessen som är boven till att hon sackar efter när vi vandrar så här.

Det krånglas med stavar och behöver snytas m.m. Då vi märker att hon "muppar" sig mest med stavarna blir hon av med dem ett tag till hon får låna mina mot slutet. Det hängs mest på stavarna eller används som nåt slag viftpryl eller så kan man ju alltid spetsa löv med stavarna. Suck!

Jag och Micke går och småpratar och det är ändå mysigt tycker jag själv med vandringen, det är skönt att ha blivit av med säkert 10 kg på ryggen och ja helt underbart att slippa regnet. Jag är förvånad själv över hur pigg jag ändå är i kroppen efter all vandring m.m. Klart man är lite trött i fötterna, men inte som jag trodde att jag skulle vara. Det är skönt att vandra i rask takt, gå lite i sina egna tankar emellanåt också.

Vi hinner med en lunch på vägen och sen är vi snart framme.