Flogbergets gruva

Så har turen kommit till Flogbergets gruvor i min bloggserie om Sveriges besöksgruvor. En serie som uppkom av en slump och tände en nyfikenhet och intresse av vad dessa gruvor har att erbjuda en gruvnörd. Jag kom nämligen på för en tid sen att jag mest besökt övergivna gamla gruvor men nästan inte besökt några besöksgruvor alls. När jag väl börjat är det svårt att sluta.

Efter en natt med alldeles för lite sömn anlände vi till gruvområdet tidig lördag morgon. Nåja, vissa skulle nog kalla det för förmiddag. Vädret var så som hela november varit. Grått, fuktigt och dimmigt. Ja, precis så som man beskriver en novemberdag. Micke är först på plats (såklart) och har redan hälsat och pratat med guiden. Jag hälsar lite snabbt och sen har jag och Micke ett uppdrag att utföra innan Malin kommer. Ja hon fyller ju år snart, tokstollan.


Vi kände att det var på tiden att hon skulle kunna vara med på våra distans-skålar med Gruvguld så vi hade gått och köpt en till henne, lagt en lapp i förpackningen, slagit in den och lagt den i en påse. Tanken var sen att gömma den på området och på något listigt sätt. Men pga tidsbrist så fick vi lägga den på ett ställe vi skulle gå förbi. För att sammanfatta det så anade hon ingenting förrän hon hittade ett kuvert med mitt namn på som jag råkat glömma i påsen (korkade jag) men i övrigt fattade hon ingenting. Att se och höra hennes reaktion när det ligger ett paket på ett gruvområdet det står MALIN på...man riktigt såg alla funderingar i huvudet på henne. Så mycket roligare än att bara räcka fram presenten.


En stunds småpratande med vår gruvguide, ja eller nyckelhållare är väl mer passande ord för dagen. Istället för att han skulle guida oss på området gick han och låste upp precis överallt och lät oss gå runt på egen hand och fotografera bäst vi ville.


Vi började med att gå ner i dagbrottet och väl där försvann vi snart åt alla håll. Visste man inte bättre skulle man lätt tro att vi inte alls saknat varandra så mycket som vi ändå gjort de veckor vi inte kunnat ses. Jaja, men gruva är gruva och alla är lika nyfikna. Den nyfikenheten går före sällskap och vi är ju sällan långt ifrån varandra.

När vi undersökt dagbrottet ett tag går vi ner för några trappor. Jag och Micke går ner i förväg och fattar rätt snart att denna väg nog mer är till för uppgång än nedgång nu förtiden. Men vi backar neråt och håller i oss. Ska jag filma, tvingas jag stanna för säkerhetskull.


Väl nere i gruvan stannar vi till och väntar in Malin och Marcin. Väl nere står vi och pratar en lång stund. Märkligt eller hur. Borde det inte vara lika här att vi spriddes vind för våg direkt och av nyfikenhet hur gruvan i sig ser ut under jord. Jaja, jag kan faktiskt inte förklara det. Men efter en stund börjar vi röra på oss och jag drar iväg och går lite för mig själv rätt snart. Är lite trött och det är skönt med tysthet och ensamhet en stund, jag fokuserar dessutom bättre på fotograferingen då.


Det är mig en riktigt söt gruva, ja eller del av gruvan. Stollen består av några få orter och brytrum på sidorna. Brytrummen är väl omhändertagna och upplysta på bra sätt. I ett rum står tre modeller av gruvarbetare so