Muskelminnet

Jag tänker ofta att det finns en mening med att saker och ting sker. Att det finns en anledning till att man lär känna vissa människor, att vissa kommer och går. Det gör att jag ofta kan gå vidare på ett bra sätt, för jag kan se vad jag lärt mig av det som varit.


All min packning uppställt i hallen innan avfärd

Nu hamnade jag i alla fall i fjällen över Julhelgen, med mitt ex, ja med barnens pappa alltså och hans föräldrar. Jag som inte åkt alpint på över 15 år men innan dess åkte vi upp nån vecka per år, nästan varje år. Så det var inte utan nervositet jag hyrde skidor, men både längdskidor och kameran fick åka med om jag skulle tycka att slalom var pisstråkigt.


Jag åkte upp några dagar efter de andra och fick den stora äran att hämta upp all smarrig julmat på Slottspaviljongen i Mariefred. Sen bar det av uppåt, kaffetermos laddad och pastasallad som matlåda, allt för att få lite bra flyt i bilåkandet. Mobilen laddad med talbok och roliga poddar när man tröttnat på radions julmusik. Med 7h själv i bilen hinner man med en massa funderande vilket kändes skönt . Det blev en massa skratt i ensamheten till podden "Ligga med P3" haha de är ju smått halvgalna.


Julafton kom och det var dax att ta på sig skidorna då. Med spända och lite darriga ben gav jag mig efter familjen bort mot backen. Än så länge är det ju bara som tyngre längdskidåkning. Jag försöker febrilt minnas hur det var man skulle göra för att svänga och slippa ploga och kommer att tänka på "dalskidan". Väl ute i backen händer något när jag ska göra första svängen, utan att jag tänker gör kroppen rätt rörelser och lyfter på skidan precis som man ska dessutom. Vad hände? Mindes min kropp bättre än mitt huvud? Är det det här som kallas för "muskelminne"?

Ja första dagen tar jag det ändå lite lugnt så jag får känna att jag har koll på skidorna + att jag vet med mig att jag spänt fel muskler som kommer gör att jag blir trött fortare än vanligt. Ja till Kalles Jul är vi alla nyduschade och sitter och tittar. Sen är det dax för julklappar och julmat.


Dag 2 och 3 går finfint i backen och sista dagen vågar jag ge mig på den svarta (hade provat den redan dag 2 om inte det området varit stängt på grund av. hård blåst), lite besvärligt underlag med ömsom is och ömsom uppåkta snöhögar. Men jag tar mig ner och vill åka den igen. Vi väntar in Jocke efter "stupet" då han åkt efter oss för att se att vi tagit oss ner fint. Men han kommer aldrig och jag börjar fundera på om det är han som ligger där i backen eller om han åkt om oss. Min första tanke är att hans knä svikit honom igen i och med underlaget. Det visar sig efter en stund att det är Jocke som ligger där och kommer inte upp på skidorna igen. Det blir skoter ner för honom och till sjukan. Jag och barnen åker vidare i och med att inget blir bättre av att jag hänger med honom och barnen behöver bra sällskap i backen (vilket han nog var rätt glad för så han fick vara ensam med den söta tjejen som skjutsade ner honom).

Hans diagnos blev brutet nyckelben och nåt ovisst med knät han måste kolla upp nu här hemma. Sista kvällen i stugan bjöd på den passade filmen "Snowroller", när Stig-Helmers mamma i början säger "men vad ska du iväg och åka slalom som är över 40 och har svag benstomme" tittar vi "medlidande på Jocke och han fattar väl vad vi alla 3 tänker...inte blev det bättre av att den filmen slutar med att även han åker hem med armen i mitella...


Jag är grymt imponerad av barnen som åkt kanske totalt 5-10 dagar i hela sitt