När vädret blir äventyret - del 2 (av 2)

Skillnaden på en lyckad men liten galen tur och en tur som känts mest som misär beror nog på vilken utrustning man valt, hur väl förberedd man är. Att veta vad man ska packa och hur man ska klä sig. Men inte behöver en tur bli tiptop för det om man inte vet hur man ska klä sig eller använda utrustningen på rätt sätt, eller ja, det kan ju faktiskt hända annat på vägen som man inte kan styra och där inga top "notch-prylar" i världen kan hjälpa till.


Middag

Väl tillbaka vid stugan är det nu skymning och vi bestämmer oss för att förbereda för kväll och natt genom att fixa ved. Eller jag kan nog inte ta åt sig mig så mycket alls av den sysslan. Det var Marcin som sågade och fixade med all ved. Jag bar in ved, valde pinnar och fyllde på i kaminen då och då, men Marcin var eldansvarig hela vägen fram till att vi lämnade stugan.


När vi fått upp värmen och eldat bort fukten i stugan börjar vi med maten. Maten har vi bestämt att vi ska laga, just för att vi har tiden och möjligheten. Gnocci med chorizo, pesto rozzo och lite annat gott. Ute verkligen ryter vinden medan vi sitter inne i värmen och är helt torra och skönt trötta. Kaminen får vi stänga ventilen helt på, den får tillräckligt med syre uppifrån skorstenen och vinden utifrån. Vi sitter där framför kaminen och tittar på elden och ibland ut genom fönstret och på ovädret och sippar på varsin mugg med vin och njuter av att bara vara vi två, just nu behövs inget mer. Jag tror jag kallade det för friluftsromantik t.o.m.


Natten

Framåt 22 börjar det bli svårt att hålla sig vaken och vi bestämmer oss för att bädda iordning med sovsäckar och liggunderlag och sen kan vi ju ligga i sovsäckarna och prata istället. Ni kan ju ana hur det gick och hur länge vi låg och pratade...

Minns att vi bara "vilade ögonen" lite och sen vaknade långt senare och undrar om inte det mesta i kaminen då brunnit ut så att vi fick lägga i ny ved. Man blir tydligen väldigt trött av att uppleva snö i alla ledder.


Jag minns inte riktigt när under natten som stormen eskalerade ytterligare och dessutom vände så den låg rätt mot fönstret. Emellanåt känns det nästan som hela stugan ska lyfta. Nu började jag i mina trötta tankar oroa mig för två saker och i min trötthet kanske kanske oron antog onödigt stora proportioner. Jag oroade mig för att 1. Fönstret, eller i alla fall någon av rutorna skulle gå sönder och såklart la jag upp en plan i huvudet hur vi då skulle behöva laga det. 2. Jag oroade mig för var hur vi skulle ta oss ner till bilen igen, hur stark skulle vinden egentligen vara, hur mycket snö skulle det hinna komma. Som tur är vet jag med mig att mina tankar kan spinna iväg så om jag ligger vaken nattetid så jag förklarade min oro för Marcin och att jag förstod att det inte fanns något att oroa sig för. Jag vet ju att dessa stugor håller för detta och fönstret var istället full med snö runt spröjsen när vi vaknade på morgonen. Stigen ner till bilen går mestadels i skog och ytterligare lägre ner än vad stugan är belägen. Jag slappnar av till slut när jag fått höra "allt blir bra" och när jag förträngt att jag är kissnödig somnar jag gott.


Framåt fem på morgonen vaknar jag igen av att Marcin är på väg ut och som i koma passar jag på att gå ut på toa och märker att vinden är hård, men det är inte så kallt ute. Det är faktiskt rätt coolt och mysigt ute. Men i min sovkoma gör jag det jag ska göra, frågar Marcin om han vill ha hjälp med något. Han klarar sig, såklart. "Gå in och lägg dig igen du". I samma koma går jag och lägger mig igen, han såg nog hur trött jag var. Sen sover vi båda fram till 8 på morgonen.


Dag 2


Vi fixar frukost och packar ihop allt och förbereder för vandringen tillbaka till bilen. Ja, någon topp/platå-tur eller vandring tillbaka till vattenfallet för mer fotografering kändes inte riktigt aktuell. Jag är klar någ